#117 Att inte bli som Christian Bale

Jag ska träna mig till att se ut som Christian Bale men gymmet bråkar med mig. Ann-Louise på Sats säger att det kommer kosta flera tusen kronor.

"VAD SA DU ATT DET KOSTADE SA DU?" säger jag.
"Ja, alltså, om du ska träna så intensivt, under så kort tid, då behöver du en personlig tränare. Och det kostar ju."
Jag tar ett djupt andetag. "Ann-Louise. Allt går att lösa. Så även detta. Vi ska inte ge upp nu när vi blivit så goda vänner. Hjälp mig att hjälpa dig."
"Okej. Ja, jag tycker ändå att du ska -"
"Ann-Louise. Lyssna på mig. I min hand håller jag hundra kronor. Ett hundra svenska riksdaler. Jag har dem i mynt, jag har kupat mina händer och jag tittar på dem nu. Vår Konung blickar tillbaka på mig hundrafalt. Det är en stor syn. En syn jag unnar dig, om du bara möter mig en bit på vägen."
"Okej."
"Dessa hundra kronor kan bli dina. För hundra kronor får ni trimma min lekamen till en superhjältes tajta fysik. Hur kan vi ens ha ett problem här? Varför har vi konflikt?"
"Vi har inte konflikt. Men hundra kronor räcker inte ens till en energikaka här på gymmet."
"Hahaha. Nu förstår jag. Du tror att jag har en krona här. Hundra ören. Ingen fara, missförståndet är enkelt hanterat. Jag har - och jag upprepar - hundrakronor. Alltså tusen ören."
"Tiotusen", säger Ann-Louise med viss kyla. "Tiotusen ören blir det."
"Jaså. Nu börjar vi med pajkastningen ja. Vi har tagit det till den nivån."
"Jag tror inte vi kommer någon vart -"
"Jag har i alla fall inte en vattenmelon som skallben!" ropar jag.
"Inte jag heller."
"Nähä!"
Tystnad. Ann-Louise andas tungt.
"Men då har du väl en tomatplanta i näsan då!" dräper jag. Haha, där fick hon.
Men då lägger hon på. Människor!