#119 Jan Guillous sköna råd kring att jaga spittekaka

Tjenare,

Andreas har varit schysst nog att låna ut lite plats på sin blogg här för sköna jaktråd från mig. Jag gillar ju att jaga som ni vet, gå ut med bössan och en fin hatt med fjädrar i och en ankvissla på den, och sedan panga på lite här och lite där. Så nu kör vi.

Jag får ofta frågan: "Jan, gamle gosse. Hur jagar man spittekaka, så säg?" Ja, det är inte lätt ska ni veta. Det finns tre saker man ska tänka på.

Hur man bäst jagar spittekakan - Tips Numero Uno från Jan Guillou
En sak ska man veta om spittekakan och det är att det är en lurig jävel. Man kanske går i skogen med bössan redo, smyger lite och undviker att trampa på kvistar så det inte knakar till och spittekakan hör dig och blir rädd. Men spittekakan är lömsk, den kan klättra i träd och rätt som det är tycker man att man ser något bland grenarna och så tänker man: Ta mig tusan om det inte är en tvättäkta spittekaka som sitter där och häckar bland bladen. Men spittekakan ojar sig och säger: "Ojoj, här sitter jag, jag är en liten fågel, skåda min fjäderboa när jag kvittrar och sjunger, det gick förresten förbi en spittekaka här för inte alls längesedan, tror faktiskt att den gick åt det hållet och riktigt fin såg den ut att vara, bakt på nyvärpta ägg över öppen eld och allt." Och då tänker ofta den oerfarne jägaren: Det där var mig en fin fågel. Och värdefull information hade den också. Men det är inte fågel jag jagar nu, det är spittekaka. Och så följer man spåret man just fått och går en stund genom skogen, men sedan tänker man: Men vänta lite nu? Men då är det förstås redan försent.
Lömsk är den, spittekakan.

Henning gav mig denna hatt som tröst efter att vi skrivit Talismanen ihop. Det var inte ditt fel, sa han och kramade mig fastän vi båda visste att halva skulden var min.