#111 Hansson och Esther Williams
Jag är ute och badar med göbbarna.
Sist i vattnet är Hansson. Han tar sats, gör en graciös kanonkula med efterföljande exemplarisk vattenpelare. Han simmar sedan med utspänt bröst och rak nacke mot oss, plöjer genom vattnet som en målmedveten atlet men dock aldrig utan den grace som kännetecknar passion.
“Här kommer Esther Williams”, skojar vi och vi tycker det är så roligt så vi skvätter vatten på varandra och kallar Hansson för Esther Williams resten av dagen.
Men sedan, när Hansson kommer hem och sätter sig på soffan och knäpper händerna, ja då drabbas han av svårmod och stirrar ut i rymden. Och han tänker med allt djupare allvar: Ja jävlar, om det inte är lite av Esther Williams i mig ändå.
Posts
3 comments:
Sannerligen. Som pensionär har man då sett mycket. Men inte det som bevittnades denna härliga lördagsförmiddag när dessa ståtliga pöjkar från Staden hälsade på här ute på öa. Jag minns särskilt den siste av dem, och förstår nu att det måste vara denna Thomas Esther ni talar om.
Den passion och vighet som utspelades på stranden den dagen kommer jag alltid att minnas. Mitt kvinnliga hjärta bultade av åtrå och jag blev alldeles varm i hela kroppen... till och med i min protes...
Jag har nu gått till samma plats varje dag för att om möjligt få en sista blick av Herrn innan jag lämnar denna värld. Tack för att du givit en gammal hagga förnyat hopp.
Din för evigt.
Men va fan. Skriver du massa inlägg när jag lekt sommar utan att säga till? Tryckpress i huvudet ska du ha.
Jag är för övrigt och framför allt i synnerhet lik Esther Williams när jag simmar lika graciöst som en delfin med rosa scarf.
Ibland, kära läsare, skrämmer ni mig.
Post a Comment