#211 Jag möter Jocke Berg

Jag åker hem till Jocke Berg och ringer på. Han öppnar i vit t-shirt, med en gitarr i röven och när han ser mig så bugar han och säger: "Tack som fan."
"Ja tack själv. Du Jocke."
Han tittar upp. Jag fortsätter: "Du är okej. Jag gillar inte dina grejer men jag tycker inte du ska skjutas av för det."
Jocke Berg får något i ögonen. Han lägger undan gitarren, stryker sig över ansiktet och sträcker sig efter mig. Vi möts i en varm och lång kram. Han gråter mot min axel. "Att mina fans förlåter mig", säger han, "det är inte så konstigt. Men när du kommer här och säger vad du säger, då blir det stort." Han snyftar. "Riktigt stort."
Jag klappar honom på axeln. "Du är bra som du är, Jocke. Låt inte mig eller någon annan få dig att tro något annat."
Sedan går jag därifrån, medan han står kvar i dörröppningen och tittar efter mig tills jag försvinner över krönet.